Nej, jag mår inte alls bra nu..

 
Och hela livet känns meningslöst och tomt.
Jag orkar inte springa runt och leta efter viljan att gå upp i vikt, när hela världen rasar omkring mig. Jag orkar
inte låtsas vara stark, när jag innerst inne gråter mig igenom tid och rum. Jag hatar dessa långa, evighetslånga nätter utan sömn. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka, men allra minst just nu så vill jag inte finnas. Klarar inte av den här skiten längre! Och inte har någon hört av sig heller. Sjukhuset ringde hem till mig för inte alls länge sedan och var såå oroliga. Nu är det tyst och jag orkar inte bryr mig längre.
Skit, skit, skit!
 
Jag vill bara rasa ned i vikt och jag hatar att jag känner så, men det är ett faktum.
Orkar inte med alla känslorna som ploppar upp som monstret ur garderoben när jag minst anar.
(även om jag vet att de finns där..)
 
Jag är rädd att jag aldrig kommer att må bättre. Riktigt rädd och jag vill inte ha det såhär resten av livet.
Då vore det bättre att få somna in.
Mamma satt hos mig en stund idag, eller jag somnade till i fåtöljen. Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till henne. Så mycket som jag vill förklara, men det blir aldrig av. Varför? Därför att jag glömmer bort allting hela tiden. Jag kommer inte ens ihåg vad jag har glömt. Snurrigt? Ja, en aning.
 
Och jag förstår inte varför jag skriver en massa totalt ointressanta saker, när det enda jag vill är att skrika.
Jag orkar inte längre!






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR