Är det okej att säga hur bra jag mår, när det är så långt ifrån sanningen?

Mamma var förbi lite kort på eftermiddagen. Hon tog bara av sig skorna, men det gjorde ingenting.

Jag orkade ändå inte vara närvarande. Försökte berätta för henne om min sömnbrist och vad som skulle

kunna hjälpa mig. Svårt det där.

-Jag kan komma till dig någon kväll och göra dig sällskap om du vill.

 

Nu brukar jag kunna somna till då hon sitter hos mig, så vi sa att jag skulle ringa henne om jag ville det.

Att hon skulle sitta hos mig någon kväll. Som det är nu kan jag inte komma till ro alls och när jag senast

låg i min egen säng. Minns jag inte längre. Det får bli fåtöljen. Ihopkrupen.

Trygghetstörstande. Flaschbacksmardröm!

 

Hur väl jag än försöker att tränga undan gråten. Kommer den allt oftare som ett strypgrepp kring halsen.

Jag vet inte hur jag ska kunna komma vidare..