Jag försöker bara skriva av mig, men fastnar alltid någonstans på vägen. Mitt emellan sovrummet och hallen.

Drar ut köksbordet och vandrar runt, runt, runt.. och jag hatar varje varv då jag inte kan sluta.

Jag skulle vilja lyfta på luren och säga "hej, kom och ta mig härifrån. ta mig bort ifrån mig"

men det är tyst. bip.. bip.. bip.. bip.. bip.. Jag vill inte störa.

Om man kunde gå rakt igenom väggar, garderober, badrum, speglar och betongväggar ör att bli fri.

Ja då skulle jag göra det. Utan tvekan. Kanske gå ut och ringa på varenda dörrklocka som jag passerar, för att

få veta hur många som skulle släppa i mig. Jag vill inte vara ensam. Samtidigt som jag inte orkar

klättra på väggarna när du ser på. Paniiikångest.

 

Den senaste tiden har jag börjat bli rädd för dörrklockan. Igen. Eller har det varit väldigt tyst den senaste tiden.

Troligtvis har jag inte tänkt på att den funnits där. Högljudd. Jag flyger upp i luften och vågar inte andas.

Så om någon känner igen sig här, att jag inte öppnat. Ja, då har jag helt enkelt inte vågat.

Jag bryr mig inte om ifall du skrattar och tycker att jag är löjlig. Mina känslor är inte löjliga och jag tänker inte

låta någon trampa på dem igen.

 

Brottas med tanken på att gå ned och cykla på motionscykeln hela långa natten. Då, när ingen märker att jag

är där. Trampa bort lite ångest...................................

Måste det vara så svårt att ta en tugga av den fördömda apelsinen!? Ja, tydligen. ORKAR INTE LÄNGRE!

Hatar dig anorexi. Jag HATAR dig.

 

Tänk om jag skulle kunna få blunda. Slippa se världen utanför. Tränga bort tankarna och sedan inget mer.

Bara.. tomt.