När tankarna slår sig blodiga med känslorna. Då kan jag många gånger säga till mig själv att nu, nu orkar

jag inte längre. Ständig huvudvärk hjälper inte sitt till precis. Jag känner mig aningen urkramad på ork.

Varför ska jag fortsätta plåga mig själv, som att leka Följa John med livet. Mina förövare blir jag aldrig av med.

inte fullt ut för de kommer alltid att spöka för mig. Men det är nog dags att välja mina slagsmål själv.

livet är aldrig enbart en dans på rosor.... så var det någon som sa.

Det är av motgångar man blir stark.. eller?

Varför ska jag fortsätta mata mig til lejonen?

 

Och det är nu som jag ska berätta om hur bra det går med allting. Att jag äntligen är på rätt väg.

Att jag inte känner mig Äckligt Fet och Värdelös, det gör jag. Jag känner det så starkt.

Åh, jag är så trög i tankarna.

Jag känner mig fullständigt besegrad av anorexian. Kryper in i min koja för att sy ihop den mest skräckinjagande

maskeringen jag kan Spöka för Anorexian med inatt.

Keep Fighting.