Ihopvikt
Legat på soffan hela dagen. Kämpat emot tunga ögonlock och en ihopvikt kropp. Orkeslös.
Timme efter timme försvann i en trött dimma, den ena knäppa drömmen efter den andra.
Det är inte klokt så konstiga drömmar jag har, minns alltid minst en varje natt. Beror lite på hur jag
sover, men idag har jag sovit nästan hela tiden. Försökte hålla mig vaken. Försökte..
Snart är det mammas födelsedag och min ångest och oro har växt enormt mycket.
Jag tycker inte om att vara kring många andra, mår inte alls bra. Allt jag vill är att försvinna!
Vi ska köra iväg henne, bjuda henne på mat. Ångest, ångest!
Jag har inte vetat hur jag ska göra, följa med eller inte? Förra året satt jag bara och tittade. Tyst.
Efter mycket velande fram och tillbaka så har min syster tagit reda på om jag kan ta med eget.
Det gick! Så nu ska jag fundera på vad.. salladskål och lite kokt blomkål, plommontomat och svamp?
Samma som alla andra dagar. Tryggt, men fegt. Jag vet, jag vet.
Knäppa anorexihjärna!
"Gå ned i vikt så mycket du kan tills dess ditt feta äckel!"
(..ändå vet jag att mitt BMI är farligt lågt, med god marginal..)
Balkongdörren står fortfarande öppen på nätterna, trots minusgrader. Tanken över att den ska hållas
stängd ger mig ångest. Visst går jag upp i vikt om jag låter bli att öppna.
Visst går jag upp i vikt om jag inte fryser som en liten blå. Visst är det så och inte bara i min lilla
knäppa anorexihjärna.
