Vem bryr sig?
Det gör ont i mig.
När jag sitter ensam och de där jobbiga känslorna kryper närmare. Ensam. Jobbigt!
Orkar inte kämpa emot detta längre!
Efter alla dessa åren med min anorexia så tycks jag ha blivit osynlig.
Som om andra runt omkring har glömt bort mig, eller inte längre tänker på vad jag går
igenom eller hur jag mår. Vad jag känner när jag ihopkrupen under min filt längtar efter att få
slippa ensamheten och rädslan. Rädslan att aldrig klara bli frisk.
Är det så att de inte tänker på att jag har anorexi utan att anorexin har mig. Inlåst.
Anorexin har mig, vi är en och samma person och det som borde ha varit annorlunda, inte
längre finns kvar. Jag känner mig osynlig. Bortglömd.
Det skulle vara skönt om någon frågade hur jag mår. Egentligen.
Innerst inne och inte bara det som syns.
