Spring ikapp

 
Ventilationen i taket är det enda som bryter av tystnaden.
Tänk att luft kan låta så mycket, samtidigt som den känns så lite. Jag får aldrig nog med syre, panik
ångesten är min skugga.
 
 
Äntligen har jag lite, lite mindre ont i huvudet. Lite..
Kryper i benen, obehagligt. Håller automatiskt andan. Många som har fått påminna mig om att
jag får andas. Ett kort andetag och sedan hålla inne paniken. Oron.
Jag vet inte alls vad jag ska göra idag. Ny dag med samma rutmönster. Tänk om jag skulle gå emot
alla mina "trygga saker" och våga mig på annat, men det är som om jag måste städa, plocka med
saker och ting i en viss ordning. Nej jag gör det utan att tänka på det, men jag kan se lite av det nu.
 
Lite på avstånd.
Alldeles för trött idag. Troligtvis blir jag helt ensam eftersom mamma får besök av tvillingen.
Visst vore det mysigt att träffa honom, prata lite. Det tar bara så mycket emot att andas. Att bara vara.
Panikångest!
 
Saknar all tid med min tvillingbror. Behöver ha honom här så mycket mer.
När våren kommer på riktigt, vill jag tillbringa många stunder hos honom. Detta året får inte bli
lika kämpigt som förra året. Jag går inte med på det och samtidigt skriker anorexin i mitt öra att
nog vet du om att du är äckligt fet. Måste försvinna!
 
..men jag vill ju bara få leva.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR