Some Die Young

 
Det kom små, små snöflingor på morgonen. Dalade sakta ner utanför mitt fönster.
Börjar bli ljusare och våren närmar sig alltmer. Tillsammans med våren kommer den ständigt
oroliga "måste ut och cykla tills jag trillar ihop" känslan.
Visst finns den även nu, men just nu vill jag mest bara lägga mig ned och ...inte dö, men det är
så svårt att orka leva.
Hur ska jag kunna hitta tillbaka? Jag orkar inte må så här längre, men allt som jag saknar och längtar
efteråt skrämmer mig till döds ironiskt.
 
Jag är expert på att nära på ta livet av mig själv genom att svälta och samtidigt är jag livrädd för livet.
Tränger undan alla känslor så mycket jag kan, dagarna försvinner i ett mörker.
Blir ofta så enormt trött att hela kroppen värker och jag vill slå med knytnävarna på mig själv, så
att tröttheten ska försvinna, eller minska bakom smärtan av mina slag. Är det möjligt?
Är det normalt att vara så trött?
 
Saknar den som jag borde varit eller den som jag hade kunnat vara just nu, om det inte vore såhär.
Anorexiångesten stryper mig!
 
Jag får ingen ordning på tankarna längre och att lägga upp bilder här har krånglat länge nu. Trist.
Nu ska jag försöka titta på tv eller sätta på en film, men egentligen vill jag sova bort tid och rum.
Vakna upp en dag och känna glädje.
 
Eller lite trygghet. Lite längtan. Lite kraft. Bara lite.. lite liv.






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR