När jag bryter ihop
Finns du då här och tar emot mig?
Idag har jag befunnit mig någonstans, kan inte riktigt förklara vart. Bara virr-varr av känslor
och att försöka hålla mig själv över ytan, men jag är så nära att bryta ihop fullständigt.
Satt uppe igår kväll och såg på några filmer på datan. Min dvd strular lite så att krypa upp i sängen
kändes ganska okej. Timmarna gick och oron och rastlösheten fanns där hela tiden.
Klockan blev över 04:30 innan jag släckte lampan och skulle sova.
Det var tanken.. sömnlösa timmar och jag är så trött.
Är det okej om jag slår huvudet i väggen?
Kom på mig själv när jag pratade med en vän i telefonen. Runt, runt vandrade jag i en allt snabbare
takt, fram och tillbaka i lägenheten. Runt, runt medans hon fanns i andra änden. Lyssnande.
Jag vet att när jag väl har börjat att vandra runt så blir det till ett ekorrhjul.
Snabbare och snabbare. Runt.. runt.. runt.. runt..
Jag Vill Inte Vara Såhär Äckligt Tjock!
Biter ihop läpparna för jag vet hur ledsen mamma blir när jag säger så, men ibland måste jag släppa
ut vad jag känner. Innerst inne. Jag kan inte hela tiden låtsas som om jag mår bra, eller ens okej.
JAG MÅR FRUKTANSVÄRT DÅLIGT!
Vi gick en liten runda på eftermiddagen, mamma och jag. Solen sken och snön börjar smälta bort
lite sakta, men ändå. Jag längtar efter våren och sommaren.
Denna sommaren vill jag ta vara på. Denna sommaren ska jag njuta av så mycket mera.
Denna sommaren vill jag vara mycket smalare och jag vill inte känna så. Innerst inne.
