Tjugo sekunder är precis vad jag klarar av, ibland. Tjugo sekunder av överlevnad.

Dagarna har varit en sådan kamp att jag nog inte trodde att det skulle bli så svårt igen. Jag faller allt längre ned i ångeststräsket och om någon vet hur jag ska kunna ta mig upp igen, snälla tala om för mig. Tala om för mig hur jag ska kunna hitta tillbaka till ett "liv". Funderar allvarligt talat på om jag ska dra på mig kängorna och ge mig ut.

Vandra fram och tillbaka hela natten lång. För vad är en natt med ångest mer än smärta?

Hade ett litet samtal med mamma i telefon idag och jag kände att jag alltid är ett besvär, ett orosmoment och är det då så underligt om jag känner att jag inte skulle finnas. Hon säger att hon vet att jag kämpar varje dag, varje stund. Hon vet att varje liten grönsak är en kamp och hon vet, hon vet att jag mår inte alls bra. Jag försöker berätta om mina drömmar, men får till svar att hon aldrig skulle släppa iväg mig. Nu kommer jag hålla drömmarna för mig själv. Det sliter sönder hjärtat att få dem rivna itu som om de ändå vore hopplösa.

Hopplösa är precis rätta ordet. på drömmarna och på mig.

Vem är jag att förstöra andras liv? Vem är jag att finnas när deras glädje kan läggas på de som lever, verkligen lever?

 

Jag vill inte vara "hon som sitter innanför fönstret och tittar ut på de som hoppar hage".

En gång bodde jag precis utanför en skola och barnen lekte kull kring träden. Mysigt med deras skratt och liv.

 

Nu är jag hon som aldrig fanns hos er.. och jag har varit så ensam i mig själv hela helgen.

Påsken är över och nya dagar kommer. De ser likadana ut.