Ibland får jag hejda mig innan jag raderar allting. För jag kan bara se alla fel. Alla fula bilder som stirrar mig i ögonen. Kanske är det för att jag inte alls tycker om mig.

Jagskaintejagskaintejagskaintejagskaintejagskainte springa härifrån, men jag avskyr denna ÅNGEST!

 

Jag mår bara bra tänker jag för mig själv och låtsas tro på de fåniga orden. Tittar i spegeln och försöker få mina ögon att glittra lite sådär på låtsas. Fånigt, jag vet. Om jag säger till mig själv att jag är helt okej, men det vore att ljuga sig själv rakt i ansiktet. ögonen är fortfarande lika mörka och utan liv.

Jag mår utmärkt (dåligt). och jag får ingen luft trots att kylan tränger in genom min öppna dörr. Kvällsluften. Jag längtar efter kvällsluften.

Jag mår alldeles utmärkt (fruktansvärt dåligt). Försöker inbilla mig själv att det är så jag blir lugnare.

Jag mår bra viskar jag till mig själv och vet att det är så långt ifrån sanningen, men hur ska jag komma framåt?

 

Allvarligt trött på mig själv! Och allt jag gör är att viska hjälp mig under huvudkudden.

..men hur mår du?