Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de närmaste dagarna, mer än att jag har haft enorm huvudvärk. Som vanligt numera, ryggen känns som om den gått av, men det vore helt okej om jag kunde få slippa känna denna tomhet.Jag gör allt jag kan för att inte gråta när mamma är här. Gör allt för att inte falla isär eller att tala om hur jag mår för någon. Vilket givetvis leder till sammanbrott så fort jag är ensam igen. Så mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag inte gjort på länge. Jag som annars är en expert på att stänga inne allting. Inte visa för någon, inte ens mig själv, hur jag mår innerst inne.

 

Det går inte att krypa på glas hur länge som helst, till slut så skär jag mig djupt.

Vilket är precis vad som har hänt. Inte att jag suttit och skadat mig själv på något vis, utan det att alla känslorna har svämmat över kanten. Gråten tycks aldrig ta slut och jag känner mig hopplöst vilsen och uppgiven.

Det har mest varit tomt.

Jag har sprungit vilse så länge nu att jag inte vet hur jag ska hitta tillbaka. Det är konstigt att varje gång som jag mår så här dåligt, är jag övertygad om att jag inte kan må sämre, men jag får fel.

När är det min tur?