Jag kan inte längre räkna mina egna andetag i ett rus av saknad. Ligger ihopkrupen i fosterställning och önskar att allting vore så annorlunda. Ett kallt golv med filtar utspridda som för att skapa någon form av trygghet. Inre kaos. Jag andas giftig luft av ångest. Smärtsam oro. Jag önskar att någon vore här så att jag kunde få släppa ifrån mig lite av all smärta. Den som jag bär på i hemlighet när jag säger att det är okej, trots att det inte alls är så. Nätter som jag ligger och gnager på tankarna som aldrig lämnar mig.

Då tynar mitt timglas sakta bort, bit för bit. Sand i ett timglas, mer än så är inte min tillvaro.

Jag kan inte längre räkna mina andetag i ett rus av saknad efter så mycket mer. Kanske räknar jag för många drömmar, men är det verkligen så fel? Jag sparkar och slår. Försöker att slå mig fri, men vem är jag att önska så mycket när det bara blir fel. Mina hjärtslag är tysta tickande bomber inuti mitt huvud. Luften fastnar i min strupe. Det pågår ett krig inom mig och jag vet inte vem som kommer att gå segrande. Spöket eller jag.

 

När jag sluter mina ögon ser jag allt som jag inte vill se. Känner pulsen öka och smärtan blir alldeles för påtaglig. Hur ska jag kunna komma vidare? Jag känner att jag för länge sedan har nått min gräns för vad jag orkar skrika ut. Litar inte längre på allt vad läkare säger, men inte gör. Det har blivit för mycket "trampa på mig" och jag står för nära gränsen nu, men spelar det någon roll. Jag avskyr alla dessa nätter. Alla dessa tankar som aldrig släpper mig loss..

Min tunga är ett svärd. Hjärtslagen krigar i min bröstkorg. I taket har lampan bildat ett mönster av falska stjärnor. Tänk vad en kristallkrona kan göra i fantasin ändå. Jag vill le, men det sitter för långt inom mig. Genom mitt öppna fönster tränger kylan in och påminner om att jag lever. tick-tack tick-tack tick-tack tick-tack

Orden är vad som får mig att andas vidare och ger mig lite lugn, för stunden. Hur många gånger har jag inte undrat varför och om jag över huvudtaget ska fortsätta att blogga, men spelar det någon roll? Tankar som bara far runt utan mening har ingen betydelse, mer än lite lugn i ett annars stort kaos.

 

Min ryggrad är en dragkedja till svart-vita zebraränder som har fastnat halvvägs upp. Lämnar en glimt öppen och om ni tittar noga så kanske ni kan se mig där inuti. Rädd. Vilsen.

Jag har sprungit i så många korridorer utan att någon lagt märke till mig. inte den som jag verkligen är nu. Att ligga i fosterställning för att finna lite trygghet borde inte vara okej. Inte varje dag, inte varje natt. Kanske trodde du att jag var glad när jag sprang runt med flätor i håret. Innerst inne bar jag på ett plåster med hemligheter bakom. Mina hemligheter som jag aldrig får ur mig. Det sitter viskande röster i väggarna, jag kan tydligt höra dem. Hör du? Lyssnar du riktigt noga eller låtsas du bara?

De talar om allting som jag själv inte klarar av. Panikskrik ifrån en sönderskuren tillvaro. Kan du också höra dem eller är jag galen i en galen värld? Jag ligger alldeles stilla medans tusentals känslor förvirrat går ett korståg inuti min kropp. Som soldater som inte riktigt hittat hem. Kanske letar de efter bomben inuti min bröstkorg. Kanske är de ute efter hjärtats slag.

 

Jag studerar mina livlösa händer. Låter fingrarna dansa över tangenterna en stund. Tankarna får springa fritt medans resten av kroppen har flytt i panik efter alla krampaktiga rivningar mot huden. Mina fingeravtryck är försvunna så vem ska kunna hitta mig om jag saknas. Ur högtalarna spelas svag musik som påminner om en värld utanför mig själv. Om jag hade ett öppet tak skulle jag kunna se de riktiga stjärnorna istället för de falska, ifrån min kristallkrona. Tjugoåtta minuter över midnatt och jag har ingen aning om hur jag ska få den dagen att gå. Jag känner mig fylld av alla tankar, men kommer ingenstans med dem. Tänk så långt jag skulle kunna resa om de vore en biljett eller två.

 

I natt vandrar ett tårfyllt barn över ett smalt broräcke. Ska du bli havet som det landar i eller knuffen som får det att stupa. Hur många händer har du. Hur många fingrar får plats när hon sträcker ut sin lilla, emot dig. Har du tillräckligt många för att torka bort de tårarna som faller varje sekund.

Hennes axel är alldeles för tunn för att kunna bära upp alla de smärtsamma minnen hon gömmer.

Ett krampaktigt tag i vassa revben i en alldeles för skör hud. En intensiv önskan om att mitt skelett ska kliva ut ur min kropp och gå ifrån mig som jag redan har gjort.

 

Och allt jag någonsin önskar är att få komma bort ifrån mig själv. Det finns ett fängelse som bara har en cell. En cell som är min kropp fast i anorexiångest och skrik. Jag tänker slå mig loss. Jag tänker stå där på andra sidan buren och stirra ångesten i ögonen och säga att jag vann! Varför måste det vara så svårt!

Ensam är ingen segrare. Och mina ord är just det.. bara tomma ord i ett rum med öppet fönster. Kan du ärligt säga att du orkat läsa dig igenom allt detta.....