Och så gick jag bara sönder
Sprack itu..
Tårarna rann nedför mina kinder och jag lät mig själv falla lite.
Brydde mig inte om att ens försöka hålla gråten inuti, lät dem komma fram.
Pratade om allt och ingenting, tappade balansen flera gånger och kände mig så svag.
Skör. Ömtålig. Trasig.
Idag är det en sådan dag då gråten aldrig tar slut..
Rädd för ensamheten, rädd för att bli lämnad ensam, någon gång, en dag.
Vem finns här då?
Rädd för att plötsligt minnas sådant som andra vet, men inte jag.
Livrädd för minnesbilder.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Barndom Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
