När livet ger mig skavsår
Trots att jag står utanför allting, nu mer än någonsin tidigare, så känns livet så mycket starkare.
Eller frånvaron utav livet. Det är med en stark ångest som jag varje kväll inser hur krampaktigt jag
försöker att hålla fast i det lilla jag har kvar, den lilla glimten utav vad som borde ha varit mitt liv.
För det är inte så, det är inte längre mitt liv, anorexin har tagit över så mycket mer än vad jag själv har
velat inse. Så mycket mer än vad jag pratar med någon om och det känns ensamt.
Varje dag "stänger jag av" alla känslor och tankar. Går liksom i en bubbla utav stål, kan inte se vad som
finns utanför. En falsk trygghet som jag inte vet hur jag ska ta mig ur!
Det är på kvällarna när mörkret närmar sig, det är då som jag märker hur mycket jag stänger ute.
Stänger ute bara för att jag ska orka överleva i mitt kaos. Jag får skavsår utav livet och det finns
ingenting jag kan göra för att bli fri.. det är så det känns.. det är så det är hos mig.
Jag har kämpat med anorexin i så många år nu. Jag har kämpat med så många olika saker ända sedan jag
var ett litet barn och det är med stor förtvivlan som jag inser att jag måste
"stänga av" för att orka överleva livet.
Önskar att jag kunde trycka på en knapp, som att tända och släcka en lampa.
Då skulle jag skaffa mig den varmaste och starkaste lampan som finns och sedan ligga där under och
bara få vara mig. Utan ångest!
Jag längtar efter riktig sommarvärme. Att ligga på min balkong och sova hela dagen i solen. Då kan jag
tillåta mig att vara för ett ögonblick, eller det har varit så tidigare.
Jag har så svårt att koncentrera mig. Borde skissa på en eventuell teckning eller målning. Snart ska jag på
2-årskalas och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska göra en liten tavla eller inte. Material till ett
halsband ligger framme. Mamma har önskat sig ett till. Jag har flera beställningar på tavlor som väntar och
inuti mig trängs alla bilder i väntan på att få komma fram, men det jag vill just nu är..
att slippa känna som jag gör!
Jag vill inte ha skavsår genom att leva. Det borde inte vara såhär. Vill inte.
Alla dagar är sig lika. Alla timmar och minuter är som spegelbilder utav de timmar och minuter som precis
passerat, lika tunga och svarta. Lika svåra att hantera. Det var med snurriga ben som jag var förbi en vän
och lämnade veckans radioprogram i hennes låda. Jag har inte varit där på långa vägar så mycket
som tidigare. Tror att jag har behövt denna pausen. Kroppen har ett stort behov av vila, samtidigt som jag
drivs av ett tvång att röra på mig. Försöker att hitta olika mål dit jag kan ta mig, bara för att få luft.
När det blir sommar ska jag cykla mig fri. Jag längtar dit.
Ibland kommer jag på mig med att sakna tiden på olika behandlingshem som jag varit på. Tryggheten där.
Känslan av att någon finns i min närhet och stöttar, tröstar, lyssnar eller bara.. är.
Visst finns mamma mycket för mig, men jag blir ledsen när jag märker hennes oro. Jag vill inte lägga över
allting på henne, hon är värd så mycket mer. Älskade mamma så mycket hon har varit med om i mina turer
hit och dit.
Skulle det inte vara bättre om jag inte fanns?
Jag vill inte ha dessa skavsår!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Tankar Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
