inför vilka vägar som jag kommer att möta. Vilka val jag tar och vart allting för mig.
Jag tar steget rakt ut och hoppas att det blir mjukt då jag landar...
Det finns en lögn om att allting alltid är så väl. Att inga tårar tränger fram när jag sitter i min ensamhet eller
mitt ibland andra. Visst har jag många gånger tänkt för mig själv "varför fråga om svaret skrämmer?".
Jag var så liten då jag började, bara ett litet barn utan ord. Ändå fanns mitt språk redan där.
Inombords. Inkappslat. Dolt.
Nog ville jag kunna säga helt ärligt att det är någonting som är så fel. Mina pusselbitar faller isär.. tappas bort.
Jag ville aldrig synas, men ändå skrek mina rädslor rakt i alla vuxnas ansikten.
En dag förändrades det sakta. Jag gjorde vad jag kunde för att vara tillags, men ändå..
hade jag ont i tån skulle det inte bara berättas, utan någon fick snällt böja sig ned och blåsa i några minuter
innan det var bra igen.
Men när frågan om hur jag mådde började komma från personer utanför den lilla världen som var min, insåg
jag att de ville inte höra ändå. Inte på riktigt. Om jag så hade ont i magen, så blev det en klapp på huvudet.
Ingenting mer. Jag behövde få bli kramad på det sätt som jag först idag inser hur mycket jag saknade.
Så jag började med att alltid "må bra" vare sig det var sant eller inte.
Som om jag alltid "var vaken" när någon öppnade min dörr. Trampade på mina tår.
Ordleken är ändå ingen uppriktig fråga och svaret mest en flyktig boll som fritt förväntades studsa vidare i
luften utan att ens hoppas på att landa någonstans.
Allra minst i mottagarens hjärta.
..men det är ändå bara en isbrytare.
Att ta plats var skrämmande.
Jag blev den lilla tysta. Hon som inte vågade viska.. hon som slutade försöka.
Flickan som en dag slutade äta och sedan var det ett faktum. Anorexin blev mitt enda språk då allting inom
mig blev för svårt att hantera. Det har gått många, många år nu och min kamp känns idag enormt svår.
En tår tränger fram över allt som jag saknat. Allt som jag förlorat och tappat bort. Vänner som till slut inte
vågade komma, trots att det var bestämt. Var det utav rädsla? Var det någonting fel på mig?
Ja det var så jag kände, att det måste varit någonting som inte var viktigt nog. Att jag inte var.. värdefull.
Det gjorde så ont.
Idag kan jag höja min röst lite mer. Våga säga att det inte alls är bra.
"-gumman du måste äta!"
(men det är så svårt..)
Jag vill bara få andas! Verkligen andas. Står ni kvar där ute om jag låter mig falla isär. Trilla ned som den där
bollen rakt in i era hjärtan.
Är inne i en period utav total sömnbrist. Tröttheten får ögonen att förvränga allting till en suddig fläck.
Ångesten och oron gör det näst intill omöjligt att komma till ro, så det blir en seg jakt dagar och nätter..
Härom natten då jag gick i huset, emellan lägenheterna där fönstren förvandlats till spegelbilder i mörkret.
Var det verkligen jag som stod där med de smala benen? Nej de var inte alls smala, de var magra!
Ser jag verkligen ut sådär, såhär?
Tröttheten får mig nu på morgonen att kännas som om jag svällt upp bara under de senaste timmarna.
Hur fel fungerar allting och ingenting!
Äntligen tittar solen fram efter kylan som trängde in igår. Hösten är här och snart har väl löven blåst ned.
Bildat ett prasslande täcke över gräset. Ska försöka få lite frisk luft idag, om så bara genom
ett öppet fönster. Mamma kommer mitt på dagen. Jag hoppas att det känns bättre då.
Oj, mitt första inlägg på denna bloggen. Det är nu min resa här börjar.
Jag tar första stegen med spänning.
