Jag letar efter någon som jag kan lita på, någon som inte skräms bort utav mina inre sår. Någon som alltid
står kvar fastän jag springer åt helt fel håll. Känner mig allt mer vilsen och förlorad.
Anorexin griper sig allt starkare fast och jag skulle vilja säga högt hur ont det gör att "vara mig", när det
enda jag vill är att vara någon annan. Någon som inte alls vet hur det känns att stångas med anorexin varje
tusendels sekund. Jag vill vara precis som alla andra, eller bara en liten del. Jag vill lära mig att dra
munnen lite lagom uppåt, de kallar det visst för ett leende.
Jag försöker, men jag förlorar varje gång och nu känner jag bara hur jag vill lägga mig på marken och låta
alla trampa rakt igenom mina känslor. Låta allting vara som förut. Orkar inte kämpa emot längre!
Orkar inte känna ett hat och äckel över mina egna andetag under kalla nätter då ångesten driver mig till
vansinne. Kommer på mig själv med att se en tår landa på tangentbordet. Bildar en våt fläck mitt i allt.
Jag vet jag är förlorad. Att måla en fantasi på väggen spelar ingen roll längre, vi vet att då det blir regn så
kommer allting att spolas bort.
Jag vet det och du vet det så varför låtsas?
Varför spendera tid på att hoppas, önska hur det borde sett ut istället för såhär?
Vill gå ned i vikt.. det är så. Jag vill gå ned i vikt, men jag önskar att jag inte kände det så.
Vet inte hur jag ska klara av att finnas kvar annars. Det gör för ont att känna, att finnas och att minnas.
Imorgon vill jag cykla fram och tillbaka hela dagen, men antar att det inte blir någonting alls.
Känner mig deprimerad............................................................................................!
Vet inte åt vilket håll jag ska gå eller om jag bara ska försvinna.
Vill tala om hur det känns, men låter bli för att gräva i sår utan plåster river upp för djupt.
Ute lever livet och här sitter jag och bara
låter bli. För rädd för alla känslor.
