Nu när året närmar sig sitt slut så tycks tankar alltmer dras till vad som varit, vad som aldrig blev vad
jag önskat. Är det någon mening med att tänka framåt, när jag ständigt snubblar över känslorna och
hindrar mig själv att leva. Jag måste kanske inse det nu.
Finns det någon som hindrar mig ifrån att leva, så är det jag eller..?
Jag har ändå inte valt anorexin. anorexin valde mig som ett sätt att överleva!
Vem har tänt den stjärnan som försöker ge mig tröst om nätterna?
Hur länge ska jag behöva brottas med all denna smärta jag aldrig blir fri ifrån?
Börjar känna en viss hopplösahet nu. sömnen känns skrämmande när det blir mörkt. Som om mörkret får
tillvaron att rasera fortare. Övertygad om detta, sitter jag sömnlös, vaggar mig tröstlös fram och tillbaka.
Träffade min tvillingbror en liten stund idag. Lille sonen var med och jag smälter av hans ögonglimt.
Det finns så mycket som jag skulle vilja prata med min tvillingbror om.. vet inte vart jag ska börja.
Skulle vilja säga till alla som jag känner, förlåt för att jag mår så dåligt. Förlåt mig. snälla förlåt..
Plötsligt vek sig benen under mig. Tröttheten var ett faktum.
(inte kan det varit så att jag är för svag i kroppen, allt jag känner är.. fett)
Snart är det nyår. Natten emellan två år och då alla tårar är tillåtna. Det är då mina dagar blir tydliga.
Det är då allting syns i ett annat ljus. Dagsljus.
Jag har insett hur fast jag är i mina egna regler, mina egna galler och lås. Så fort någonting ändras eller inte är
som det ska vara.. då kommer ÅNGESTEN! PANIKEN!
Ligger saker på fel plats, en centimeter för långt till vänster, märker jag oron. Rädslan.
Jag är fast och jag vet inte hur jag ska ta mig loss.
....................................... jag är meningslös..
Jag vet inte vad jag vill säga dig, men jag önskar att jag kunde få en liten del utav liv.
(nu kommer gråten tillbaka igen)
