Vem bestämde att livet ska vara så svårt?
Var det jag själv som liten hoppade över de lätta rutorna då jag hoppade hage, ensam, på rutor tillfälligt och
i hemlighet ditmålade med vit krita. Inte fick jag måla ens med en krita som regnet kunde spola bort.
Var det där och då som mitt liv satte sina allra första tydliga spår åt helt fel håll? Att ständigt komma på nya
saker för att hålla alla andra på avstånd. Jag var så trasig inuti och för rädd för att visa eller tala om det, vem
skulle tro på en liten tjej med tunna flätor över axlarna?
Hela världen var så mycket större än henne.
Vem bestämde att hennes lilla kropp var till för så många, många andra!?
Hon var ju endast fyra år gammal. Fyra år liten.
En jul slutade jag helt enkelt att äta. Det blev mitt sätt att överleva, trots att sättet inte skulle varit erat val.
För mig fanns inga andra alternativ och allt raserades till grunden och därunder.
Vem sade att livet inte alls behöver vara så svårt?
Vem kunde säga en sådan sak, utan att berätta hur det skulle kunna gå till?
Nu är det snö ute, men om våren vore här, kunde jag rita upp en ny hage med vattenfast färg och aldrig
hoppa över de svåra rutorna. Nej, jag skulle endast ta de svåraste, för att visa att nu skulle jag visa dem
att jag är modigare nu!
..eller har jag fel?
Julen närmar sig, hur kommer den att bli?
Förra året åkte jag till familjen efter att de ätit julmiddag. Året innan dess var jag helt ensam. Tog på mig
de varmaste kläderna jag hade och gick tidigt ut på morgonen, då de allra flesta sov.
Klockan visade endast på strax över 04:00 på julaftons morgon. Det var jag och all snö.
Minns hur jag verkligen kämpade med att ta mig fram i den djupa snön, stannade till titt som tätt för att
fotografera. Mötte någon enstaka gång en yrvaken husse eller matte som även dem var ute och njöt utav
den tidiga morgonens ljussken i snön och.. tystnaden.
Det var bara knastret utav snön som visade att naturen sov där under. Knastret under mina kängor.
Detta året vet jag ingenting om, men någon julmat blir det inte för min del. Clementin kanske..?
Jag vill slita mig loss ur anorexins bur. Krypa ut ur ett litet hål, men jag är för feg, för svag i dess klor.
Jag vill lägga mig riktigt tidigt imorgon, helst sova bort hela dygnet, så jag slipper all ångest.
Alla dessa tårar.
