Julafton. Inväntar tiden då jag åker för att invänta tomten med luvan på sned.
Barn som med stora mörka ögon nyfiket tittar fram bakom en stol och sin lilla hand i en trygg vuxens hand.
Den lilla handen inlindad i en stor. Stark. Det är så det ska vara, borde vara.
Förväntningarnas dag för de små. För de som aldrig blir stora utanpå.
När kommer jag att minnas vad som verkligen hände då, den julen allt blev svart.
Jag slutade äta. Sedan blev jag totalt fast i anorexins klor. Anorexin blev min enda trygghet när den
vuxnes händer för alltid blev mina fiender. Att aldrig kunna lita på.
Ordet trygghet försvann eller blev då tydligt. Känslor som skavde.
Höftben skaver emot madrassen. Ryggraden späns i en styv båge. Redo att avfyras, falla isär.
Flaskor som krossas i barnets lek. Rop förvandlas till skrik. Lek blev allvar.
Förväntningarna förvandlas till förtvivlan.
(tro inte att jultomten är snäll då masken åker av)
Nu vill jag inte kännas vid det lilla rädda barnet, hon gömmer sig intill väggen.
Vid sidan av de andras liv spolas hennes liv bort. neeeej jag vill inte minnas! VILL INTE!
Jag har inte kunnat koppla av inatt. Sömnen får komma sedan.
Balkongdörren står öppen och jag fryser.
Det är julafton.
